Man märker fort att folk blir obekväma när man talar om hur man faktiskt ser ut. Typ om jag säger "Jag är tjock" då ska det genast komma kommentarer som säger "Nej det är du inte alls det!" Haha...ehm..jo om vi kollar på mitt BMI och enligt det så har jag fetma så jag tror nog att vi vetenskapligt kan kalla mig tjock.

 

Eller om jag säger att jag har korta, stubbiga ben. Eller kort rygg. Eller stora bröst. Eller en uppåt näsa o.s.v.

Eller att jag helt enkelt inte passar in i dagens ideal. för ja, det är SANNINGEN! Men vet ni vad? It doesn't f*cking matter. Utseende är ändå inte allt. Eller rättare sagt - det är INGENTING!

 

Jag mår bra. Är gift med världens finaste. Vi har det stabilt ekonomiskt. Fine att vi båda kanske inte har drömjobben just nu men fritiden och allt annat överträffar det. Vi ska ha barn!!! <3 Vi har underbara vänner och underbar familj. Alltså seriöst, jag skulle aldrig i mitt liv byta bort det jag har i mitt liv mot att vara smal och "vacker" Fine att jag skulle kunna försöka gå ner i vikt(igen) och bli liiite snyggare. För ja, när jag hade gått ner, satan vad komplimanger jag fick då för mitt utseende och det gjorde mig så förbannad. Jag var ju helt plötsligt sååååå fiiiiiin.

Och folk sa det på ett sätt precis som att det typ var det viktigaste ever.

 

Jag gick upp alla kilona igen(och lite till) och komplimangerna slutade komma. Men det skiter jag i. Visst är det roligt att få komplimanger men då vill jag hellre höra "Anna du är världens roligaste!" "Du får mig att må bra!" "Du är grym" o.s.v. komplimanger som faktiskt betyder ngt.

 

Sen finns det väl dom som tycker jag borde gå ner i vikt för "hälsans skull" Men alla mina värden är tipp-topp så min hälsa är utmärkt thank u very much. Låt mig vara tjock, lite ful och lycklig för det är det som är viktigast.

 

Att må bra - inte att vara "vacker"