Allså - jag är en överdrivet, äckligt känslig person(Det kan nog de flesta i min närhet intyga)
Och det står jag för - helt klart. This is me, lixom! Och jag har massor med vänner och familj runtomkring som accepterar det också.

Dock vet jag inte hur jobbigt det är att "hålla igen" för de runtomkring mig.  Om de ständigt tänker på vad de säger/gör o.s.v. för att inte göra mig ledsen. För i så fall blir det ju bara jobbigt.
För ja, jag vet knappt själv VAD som gör mig ledsen. Men när det kommer en kommentar och det lixom sticker till i hjärtat, då vet jag ju att det är något som känns fel.

Ett exempel:

För ca 2 år sen på en personalfest var det en glad jobbarkompis som kom fram till mig och ville dela med sig.
"Allså Anna förrut när jag inte kände dig så trodde jag att du var helt dum i huvudet! Men nu har jag ju förstått att du är en himla rolig och cool tjej!"

Och det är ju då som jag ska vara glad, tacka, ta emot och krama om och bli bästisar. Men nej, i denna situation springer jag på toaletten, låser in mig där och tok-flännar i typ en halvtimme. (och det var ju jättesmart då alla inne på toan hörde det och det blev ett j*vla liv)

Hursom helst var jag inte arg på tjejen i fråga alls, det jag hakade upp mig på var" Shit, är det den bilden man får av mig från början? Att jag är dum i huvudet?"

För det här med dum i huvudet har jag hört av folk att jag är ända sen jag var liten. Att jag saknar logiskt tänkande, så det är en ganska känslig grej för mig. Sen finns det även en rad andra grejer man skulle kunna säga till mig som får mitt hjärta att värka. Och nej, folk säger inte direkt till mig "Anna, du är ful! Anna du är dum!" (inte nu förtiden i af) o.s.v. Utan det är ofta de här välmenande kommentarerna som blir åt h-vete.

Och det finns ju en rad människor där ute som har såna här välmenande kommentarer på hög och som bara väller ut ibland. Och naturligtvis utan med mening  att göra någon illa. Men jag tar illa vid mig. Det sticker i hjärtat, i hela kroppen på mig. Och jag vet inte vad jag säga/göra. Min energi blir totalt utsugen.

Och de gånger jag försökt försvara mig har det blivit "Men va fan, Anna du är alldeles för känslig. Problemet ligger hos DIG o.s.v."

Och det VET jag ju. Problemet ligger hos mig. Men jag väljer ju samtidigt. "Ska jag umgås med människor som får mig att må bra? Eller ska jag vara med människor som får mig att må dåligt?" Svaret är ju ganska enkelt.

För även om problemet ligger hos mig så har jag fortfarande människor runtomkring mig som får mig att må bra.

Och man behöver faktiskt inte umgås med alla människor i hela världen....

               k o m m e n t e r a
               Just some thaughts... | Länka inlägget

1