Vaknar 06.00 på morgonen igen - och kan inte somna om. Helt otroligt. Men man är ju hyffsat pigg i af så jag mår ju inte dåligt. Jag undrar om det här är kroppens sätt att tala om för mig att "12-timmars sömn kan du ju bara glömma från och med nu" Som att den ställer in sig på att jag kommer vara tvungen att stiga upp den här tiden varje morgon(eller tidigare) när bebis kommer. Så det är ju bra! Det känns skönt också, jag kan städa bort lite på morgonen när jag ändå är pigg och vaken och inte har så mkt annat att göra. Den dagliga städningen t.e.x: diska bort, göra bort en tvätt, vika ihop tvätt, sopa ihop kattsand från golvet, bädda sängen, fixa till i soffan. Den där lilla städningen som gör att det inte alltid känns så smutsigt hemma. Eller ja - smutsigt känns det väl hela tiden.

 

Dammigt, grusigt och en massa ingrodda fläckar på varenda grej. Det känns som att man försöker hålla rent varje dag men lika förbannat känns det ofräscht här hemma. I tvätt-stället, på diskbänken, på kaklet, på spisen. Lyckas alltid hitta nå fläckar som suttit där typ i flera år och så får man kämpa som ett djur för att få bort. Sen ser det likadant ut igen efter bara några dagar. Hur f'n gör folk när de får till det så där skinande rent egentligen?!!

Aja, jag orkar inte vara ngn städ-nazist, men jag blir alltid lite nojjig när vi får besök. Det känns som att städningen vi gör här hemma aldrig kommer att duga. Och när bebis kommer - vem ska städa då?

 

Skitonödigt att tänka så här men jag skyller på min mamma - hon inspekterar lägenheten i princip varje gång hon är här - och om ngt inte duger börjar hon typ städa i mitt hem(!) Känns förjävligt...Tror det är därför jag så sällan bjuder hit mamma och pappa. Inte för att de skulle orka komma i alla fall men...de få gånger de hälsar på är i så fall om de ska hjälpa oss med något. Men då stannar de kanske en timme och dricker kaffe sen drar dom.