Jag är halvvägs till 50...eller rättare sagt MER än halvvägs till 50.O__O Jag är ju snart 26 FFS! Jag känner mig megastressad. TYVÄRR har jag nån psykiskt åkomma som gör att jag hela mitt liv måste jämföra mig själv med ANDRA. Typ mina päron t.e.x. De hade barn när morsan var 24. Skaffade hus när hon var ju 27. Hade fast jobb sedan länge och har sen jobbat med det resten av sitt liv.

Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb - dock VET jag att jag inte jobbar där för evigt. Försöker ju under årens gång hitta på vad jag vill bli när jag blir "vuxen" Men f*n också...vuxen blev jag ju förlänge sen? Snart är jag medelålders...?

Samtidigt känner jag mig för ung för att vara vuxen. Jag är i högsta grad omogen och gör inte riktigt vad "andra vuxna" "ska" göra. (och det jag menar med "ska" omfattar de fördomar jag har kring  att vara vuxen) Jag VET ju att människor får bete sig och göra som dom vill.

Men jag är jätteduktig på analysera saker och ting och får ofta obekväma känslor när jag umgås med andra och kan i stället för att rocka loss börjar fundera på vad folket omkring anser om mig. Typ"Oj jag är 25...jag får inte bete mig såhär" eller..."Oj...jag missade min ungdom...alla tycker jag är lastgammal" Men egentligen tycker ju inte folket så. De har egna bekymmer att tänka på xD

Enda gången jag egentligen känner mig helt hemma i åldern är när jag sitter hemma. För då har jag ingen ålder överhuvudtaget. Då är jag jag.