Eller nja, jag tror faktiskt att det mest är en förbannelse. Jag är nämligen en j*vel på att försvinna härifrån, och hoppa in någon helt annanstans. Jag har så mycket fantasi att jag ibland kan bli galen. Helt enkelt, jag drömmer mig bort, och då räknas inte "det riktiga livet" längre.

Jag glömmer bort tid och rum, glömmer bort att jag har en lägenhet som ska fixas, katter som ska matas, ett jobb som ska kötas och en pojkvän att underhålla. Och ofta blir det ju så att jag blir "störd" -  Jimmy försöker få kontakt med mig, telefonen ringer, och helt plötsligt planeras det saker i det riktiga livet. Jag blir irriterad...

När Jimmy bara försöker få min uppmärksamhet när jag sitter på min plats och stirrar ut i tomma intet kan jag fräsa åt honom " Jag är upptagen!" ....

Och jag vet inte riktigt HUR ni tänker när jag säger att jag försvinner in i min fantasi, men jag ska försöka beskriva så bra jag kan. Jag ser saker och ting extremt tydligt. Jag kan känna dofter, se bilder, känna känslor...det blir så tydligt ibland att jag kan glömma bort hur det riktiga livet är. Och oftast är det ju lite mer spännande i fantasin. JAG är mer spännande...Jag är perfekt.

Jag har haft en länge period nu av fantasi-hoppande och det ger sig lixom inte. Lägenheten är ett bevis på det, och min j*vla attityd. Nää jag hoppas att jag tar mig ur det här snart och känner att det riktiga livet faktiskt är värt att leva...

               k o m m e n t e r a
               Just some thaughts... | Länka inlägget

1