Jag var ett ängsligt barn. Det mesta skrämde mig. Jag var kraftigt rädd för höga ljud, höga höjder, nya människor o.s.v.

Så fort jag t.e.x SÅG ngt jag visste skulle låta blev jag rädd. En traktor? En bil? En skoter?
Jag blir fortfarande lite skakis när någon frågar om jag vill t.e.x åka skoter.
När jag var yngre blev jag ofta ifrågasatt varför jag hatade att åka skoter. Det som var så roligt!!

"Kom igen nu, Anna, nu gör vi det här!" Jag vet inte hur många gånger jag åkte skoter fast jag hatade det. För mina kompisars skull. Men så här i efterhand, VARFÖR skulle jag tvinga mig själv till det, när jag verkligen hatade det? Så nu för tiden säger jag blankt nej. Jag orkar inte genomlida något för någon annans skull. Jag tycker inte att jag missar världens grej bara för att jag säger nej till skoter.

Nya utmaningar var inget för mig. När jag skulle göra något nytt så överrumplades jag ofta av ångest.
"Vad är det här? Klarar jag det här?"

Av någon anledning har jag alltid känt mig värdelös, spelade ingen roll vad jag skulle göra/gjorde. "Det här kommer att gå åt helvete, för att jag är JAG" var mina tankar, och de tankarna har jag haft så länge jag kan minnas.

Därför var jag ständigt orolig, denna ständiga ångest så fort det var något nytt. Jag gav upp helt enkelt.
Jag var därför inte speciellt duktig i skolan heller, jag sket i det hela. "Äh, jag kommer inte lära mig någonting i af"

Missförstå mig inte, jag var i skolan varje dag, men koncentrerade mig, gjorde jag ju inte. Och läxor? plugga? Hah! No way. Jag satt alltid på mitt rum och ritade i stället. Och när internet kom/samt anime-serier Kent fixat åt mig satt jag och såg på sånt. Drömde mig bort.

Jag behövde inte längre vara kvar där. Känna mig som den där värdelösa Anna som aldrig skulle kunna fixa någonting. Den där Anna som hellre dör än att gå till tandläkaren, för det kommer hon inte att fixa. Slippa övningsköra, för att ta körkortet kommer Anna minsann inte heller kunna ta. För Anna kan ingenting.

Det blir lixom en rundgång för mig. Eftersom att jag från början tror att jag inte kommer att lyckas, blir jag rädd - och när jag blir rädd, lyckas jag inte heller.

Sen jag började på mitt jobb för 3 år sedan har jag vuxit mig starkare än någonsin. Jag klarar saker och ting, jag känner mig duktig. Jag känner mig inte värdelös på mitt arbete.

Men jag har fortfrande lång väg att gå. Ångesten griper tag i mig när jag minst anar det. Och inför varje ny utmaning tvekar jag. Men jag ska kämpa - kämpa till den dagen då jag VET att jag inte alls är värdelös...

               k o m m e n t e r a
               Just some thaughts... | Länka inlägget

0