Jag har ju känt mig så ledsen den sista tiden och jag vet inte varför...

Det är jobbigt att inte veta varför. Och det är jobbigt att inte kunna kontrollera sina känslor. Det är jobbigt att inte veta hur man ska reagera vid vissa situationer. Ska man alltid tänka positivt, ha ett leende på läpparna och  sång i sitt hjärta?

Folk har alltid sagt att man inte ska gräva ner sig, ta ut saker och ting i förskott. Minsta lilla motgång och man ska göra tummen upp och säga "det hade kunnat vara värre"

Men jag har inte kunnat lura mig själv. Jag har varit ledsen, men samtidigt skämts över det, för att folk helt enkelt anser att man inte borde vara ledsen...

Men igår insåg att jag kan inte lura mig själv, jag känner mig bara mer ledsen och visar min sorg på ett annorlunda sätt genom att sova dåligt, sova för mycket, äta dåligt, äta för mycket, irritera mig på saker och ting och blir helt enkelt otrevlig i naturen.

Men efter ett helt oförklaringt utbrott igår insåg jag att jag inte kunde hålla skenet uppe längre. Jimny sa att det var okej att släppa ut det.

Först rann tårarna så där snyggt och prydligt som det ska göra i alla filmerna. Men Jimmy sa igen att jag faktiskt FICK släppa efter. Då kom det. Mitt tjut. Min klagan. Mina tårar som bara sprutade och snoret som rann nerför näsan. Ingen vacker syn må jag säga. Men efteråt var det som att hela min värld öppnades upp.

Jag kunde somna fort som en liten bebis. Och jag vaknade i morse 08.30, tidigt för att vara jag och helt enkelt känna mig utvilad(!) Det var länge sen sist...
Och det är varmt ute. Jag har inte ens tänkt på det tidigare. Solen skiner ju. Och jag fyller år i helgen. Det kommer att bli en fantastisk helg, det känner jag på mig.

Och veckan kommer att gå fort.

               k o m m e n t e r a
                | Länka inlägget

3