Folk mår psykiskt dålkigt över hur de ser ut. Och i dagens samhälle kan vi även fixa dessa "problem" med snabba åtgärder. Silikon, fettsugningar, botox, bantningar - you name it! Idag är idealet något som man sällan är född med.

Först och främst ska man svälta sig själv till storlek 32 fast man normalt har storlek 36. Sen ska det fyllas på med saker som läppar, rumpa och bröst så man ska se "vacker" ut. Och 20-åringar vill trolla bort de s.k. "rynkorna"...

Och helst skulle man ju vilja bli lite längre också...

Okej, JAG kan ju tala om att jag INTE har storlek 36 - utan betydligt större. Jag mår ofta dåligt p.g.a min kropp, och när jag väl gick ner så tyckte jag egentligen att jag fortfarande var tjock..men det gick lixom inte mera...det sa stopp. Sen gick det bara upp igen...

Ska jag prova igen? Orkar jag?  Men frågan är ju: Är det verkligen i kroppen det sitter? Varför mår jag dåligt  - egentligen? Mår jag verkligen bättre om jag blir lite vackrare? Visst ur hälsosynpunkt är det alltid bättre att gå ner - men hälsan har jag inte ens tänkt på. Det är det "vackra" "snygga" som är det viktigaste. I alla fall för mig, som tjej. För att vacker och söt har minsann hört att man SKA vara som tjej ända sedan man föddes. "Vilken fiiin flicka" Vilken sööötis" "Såå vacker!"

Jag kan lätt påstå att jag inte är en "fin flicka" längre. Varken utåt eller inåt. Uppkäftig, högljudd, dålig i munnen, kasst ordförråd...Ställer hellre till med j*vulskap än sitta hemma en fredagkväll och dricka en kopp te eller gå på gymet klockan 08.00 på en lördagmorgon.

Jag var ett väldigt "sött" barn som liten, det är sant. Föddes med mycket hår på knoppen, och hade de fiiinaste ögonen. Jag göttade mig som f*n i alla dessa komplimanger. Men det var annat som gjorde så att jag mådde dåligt som liten. Tryckte godis gjorde jag som f*n också och blev den lilla" tjockisen" Och de fina komplimangerna upphörde.

Nu är jag "vuxen" och analyserar allt jag gör  och varför jag mår/mådde som jag gör/gjort...
Det är lite jobbigt men samtidigt ganska skönt att få rannsaka sig själv.

Jag accepterar mig själv mer och mer - och jag accepterar min kropp mer och mer. Och tro det eller ej - trots några storlekar för stor så fungerar den otroligt bra!

Det är en lång resa, otroligt mycket längre än vad en plastikoperation skulle vR eller en fettsugning eller allt vad det heter. Men någonting säger mig att jag kommer att bli mycket lyckligare...



Helkroppsbild på mig - jag vet syns skitdåligt(och ja jag vet att det ser ut som att en fågel skitit på spegeln men det är för att...jag iinte orkar rengöra den..)

               k o m m e n t e r a
               Just some thaughts... | Länka inlägget

0