Idag känns det mycket bättre. Jimmy hittade mig sittandes i fotöljen halvt vaken halft sovandes och han bad mig gå och sova i sovrummet. Han frågade vad som hänt och jag sa bara att det var lite ångest. Som vanligt.
Inget att oroa sig för. Det går över. För det gör det ju efter ett tag. Men  Jimmy sa att jag fick gråta, och då gjorde jag det. Grät mig till sömns. Att gråta är bra för då får man ur sig allt. Dock förstod Jimmy hur jag kände.

För han känner precis likadant.

Och det har jag ju faktiskt listat ut. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag frågat hur han mått.
Han säger inget. Gråter inte. Och det handlar inte om att han inte kan gråta för att han är kille för att han grät ju i går. Men han grät för att han såg MIG så ledsen. Han grät inte för sin egen skull. Sin EGEN ångest.

Han påstod helt enkelt att han var van...van att ha ångest. Typ som att det var en del av honom och hans personlighet. Att det inte skulle gå att ta bort...

Frågan är ju dock VAD man lider av. Är det borderline? Asberger? manodepressiv?
För NÅGOT är det ju? För varför beter jag mig så konstigt ibland? Varför är jag så himla trög?
Och varför slutar det med att folk kan bli så sjukt irriterad på mig? Och så går det runt sådär i en härlig karusell...

Eller är jag helt enkelt en av många vanliga Svenssons som lider av ångest - HELT UTAN ANLEDNING?

               k o m m e n t e r a
               Just some thaughts... | Länka inlägget

3