Huuuva, jag är 24 år gammal, bor i Norrland och har INGET körkort(!) Jisses Amalia fram med högafflarna och eldfacklorna!

Nämen allvarligt, jag försöker undvika ämnet så mycket som möjligt för jag får ju så mycket ångest så fort det kommr på tal. Känns som 1000 nålar rakt in i kroppen och så blir jag så där liten. Jag kommer med bortförklaringar, ursäkter och tillslut orkar jag knappt hålla tårarna tillbaka...

Jag har faktiskt övningskört sen ja va 16! Hör och häpna!
"Du måste ju köra, fattar du väl, så man får det in i ryggraden!"

Det fattar ju vem som helst! Så var det ju med att cykla också! Eller gå andra utbildningar som jag klarat av inom jobb t.e.x.  Men VARJE f*cking gång någon sa till mig att "Anna, nu kör du" så började mina knän skaka. 
Jag ville inte. Men jag satte mig ändå vid ratten.

Och varje gång så blev jag så nervös att jag skulle explodera och varje gång glömde jag bort vilket håll man skulle vrida nyckeln åt....och det tog typ 50 år innan jag klarat av att köra ner från vägen...

Men om man t.e.x skulle köra på en lång landsväg var jag lite lugnare. Då var det ju bara att trycka på gasen(fast jag tyckte det var jobbigt att trycka på gasen "lagom" för att hålla hastigheten...antingen körde jag för sakta eller för fort...)

Dock var det när jag kom till ett mindre samhälle som det blev mer jobbigt. Man skulle växla ned, försöka koppla samtidigt som man ska blinka, och titta i varje hörn för där kunde det lura en bil eller en barnfamilj.

.Jag såg bilar ÖVERALLT. Jag kunde inte begripa hur någon kunde sätta MIG i ett sånt farligt och stort fordon?
Jag failade så många gånger med motorstopp, ihopblandning av gas/broms och några gånger glömde jag helt bort att titta på vägen för att jag lätt blev distraherad. Det slutade oftast med ett utbrott, en panikattack, och sen att jag satt ensam i bilen och grät...

När jag blev 20 så bestämde jag mig för att ta körkortet för då jag var jag arbetslös och behövde ett jobb.
På arbetsförmedlingens platsbank så var kravet oftast "Körkort B".

Jag plockade ut mina fonder jag fått från morfar som var 6000 kr, och så lånade jag 4000 av mamma för att kunna gå en intensivkurs i Vindeln. Mer pengar än så hade jag inte då jag gick på soc, och jag hoppades i alla fall att jag kunde komma en god bit på väg i alla fall. Känna mig tryggare i bilen....

Jag hade så fel. 10 000 åt helvete. Mina trafiklärare sa ganska snabbt att jag borde satsa på automat-körkortet i stället...Men jag tog ju körkortet för att fåp jobb och hur lätt är det at få ett jobb med endast ett automat-körkort? Jag såg hur de andra i grupopen fick fara och göra avancerade övningar, och tillslut for de även på halken....medan jag fortfarande irrade runt i det lilla samhället. Med panikattack efter panikattack.

Jag klareade ju teorin men vad gjorde det när jag inte kunde köra? Intensivkursen tog slut, pengarna tog slut och jag hade inte alls lärt mig köra bil bättre.
Så jag gav upp.

Man kan ju tycka att ge upp var det dummaste, men jag kände verkligen inte för att slänga ytterligare 10 000 i sjön, pengar som jag dessutom inte hade själv. Och jag känner så fortfarande. Om jag försöker igen, kommer det verkligen att ge något? Så många år av försök till att känna mig säker i bilen?

Men jag har fortfarande drömmar om ett körkort. Tänk att kunna fara och storhandla utan att fråga om mamma och pappa ska fara? Eller fara hem när man vill efter en kväll med kompisar? Tänk att slippa ta förgivet att brorsan eller någon annan ska skjutsa hem en? Eller behöva pussla ihop bussar med varandra när man ska till Vännäs? Eller Ikea? Eller kanske Stockholm?

Det är få som förstått mig i den här frågan. Folk som har svårt att förstå hur jag känt mig varje gång jag satt mig bakom ratten. Ångest, oro, rädsla. Att betala för detta är inget jag känner för.

Om någon kommer till mig och säger "Hej Anna, vi förstår att du hatar att köra bil och nu ska vi hjälpa dig att övervinna den rädsla du känner, samtidigt som du får gränslöst med pengar och tid att ta ditt körkort för"

Då skulle jag försöka ta det.

               k o m m e n t e r a
                | Länka inlägget

0