Tänk dig en varm sommarkväll. Man sitter ett gäng och grillar korv vid elden. Sen går man in och spelar lite sällskapsspel, och planerar att man borde ha filmkväll någon dag.

Man sitter och längtar till morgondagen för då ska hela familjen på en längre semester som de sparat till. Familjen bor i ett stort hus med grön gräsmatta, hund, katt och bil. Man säger "Jag älskar dig" till varandra inom familjen.
Livet är underbart. Och tryggt.

Det är detta man är van vid. Det är så här det är i Sverige. Svensson-livet, det vardagliga trygga.
Men går man till grannen kanske man får en titt bakom kulisserna. Där sitter kanske någon i mörker och känner sig rädd. Ensam. Kanske har man ångest. Kanske blev bästa kompisen våldtagen i går på efterfesten. Kanske har någon annan i gänget tagit en överdos och hamnat på akuten?

Någon har kanske suttit sen 12.00 på en vardag och inte kunnat ta sig ut ur lägenheten för att man druckit så mycket hembränt? Denna persons kompis kanske dog nyss p.g.a ett självmord?

Och förra året kanske ens dotter blev påkörd p.g.a rattfylleri? Och en son som supit hårt sen man var 10 år gammal? Legat och sovit på golfbanor på nätterna för att han inte haft någon att gå till?

Tänk om någon haft föräldrar som misshandlat en hela sitt liv och man tror att det är så det går till?
Eller om ens styvfar försökt ta på en när han varit full?

Det jag ville skriva med det här inlägget är att jag gärna blundar. Blundar för verkligheten. Det händer precis framför näsan på en och så blir man choockad när man läser tidningarna. Men samtidigt vill man inte tro det. För det händer ju inte? Människor far inte illa. Människor har det bra och tryggt. Människor mår inte dåligt över såna här saker.

Men när man väl får höra att något inte är som man tror, blir man mest förvånad.
Man kan inte förstå hur det kan ha gått till...fast det pågått dagligen. 

               k o m m e n t e r a
               Just some thaughts... | Länka inlägget

2