Jag är inte direkt känd för att ha skinn på näsan.
Jag är känslig och tar åt mig av det mesta. Jag antingen gråter, skriker eller skäller när jag visar hur rädd jag är.

Rädd för att uppslukas helt av det som kommer i vägen för mig.
Men jag har alltid haft tur.

Jag får stöd var jag än igår. Från vänner, från pojkvän, från familj - mamma, pappa, bror och så klart - min syster.
Den i familjen som alltid varit tvungen att visa sig starkast. Det är hon jag kunnat gå till när jag var rädd för mörkret som liten. Hon jag ringt till när jag gråtit i flera timmar för att jag inbillat mig saker.

Att höra hennes röst säga att "Allt kommer att bli bra" Min puls saktar ner, mina tårar torkas bort.
Mitt hjärta blir varmt.
Att ha en syster som min är ett privilegium. Men jag önskar att jag också kunnat torka hennes tårar som hon torkat mina. Men hon har alltid varit den som tagit hand om alla andra.

Men jag vet att hon gått igenom sina H-veten...men hon har alltid haft ett leende på sina läppar.
Hon visade aldrig för mig hur dåligt hon mådde. Hon har alltid sett till så att vi andra mått bra före henne själv.

Hon var stark nog att klara av allt själv. Och hittade även lyckan tillsut - helt på egen hand.
Jag  beundrar min syster. Hon är min största förebild. När folk säger att jag är som Elin så blir jag så lycklig.

Hon är världens bästa syster. Och jag är så underbart glad att hon fått sin Prins och sitt slott. Att det fick bli ett lyckligt slut! Men hon bor en bit ifrån.

Jag saknar henne och älskar henne av hela mitt hjärta. Men det är det som är så underbart att vara syskon.
Man kommer alltid att vara varandra nära.

               k o m m e n t e r a
               Just some thaughts... | Länka inlägget

1