Jag vet hur det är att vara svartsjuk. Och jag vet HUR man blir svartsjuk.
Det är för att man är osäker på sig själv. Man tolkar fritt i huvudet och inbillar sig att man aldrig kommer att duga som man är. Att någon annan kommer att ta ens plats. Been there a lot of times.

Det är ett h-vete, vill jag lova. Man kan inget annat än att förbanna sig själv för hur man är, hur man tänker.
Man försöker släppa taget och inse att allt faktiskt inte handlar om mig hela tiden.

Men man är ju så rädd...för att bli ensam.

Men jag har träffat Jimmy. En kille jag kan släppa iväg helt själv festandes nånannanstans där jag inte är.
Jag kan vara hemma, slappna av och veta att jag inte behöver vara orolig. Att han skulle träffa någon annan.
Att han skulle tvär-hångla upp nån brud. Att det bara skulle hända en "olyckshändelse".

Jag VET att Jimmy aldrig kommer att vara otrogen. Jag vet inte hur jag kan veta det, då jag inte kan spå i framtiden. Jag bara vet. Och det är nog inte BARA för att jag litar på honom till 100 %. Det är något hos honom som får mig att känna mig så säker. Så säker på vår kärlek, så säker på just OSS.

Det är något hos honom som bara får mig känna mig lugn. Och glad. Och omtyckt. Det är en magisk känsla.
Att vara svartsjuk gällande sina vänner är en sak. Det är ett h-vete i sig. Men att vara det gällande pojkvännen - min själsfrende? Att ständigt vara orolig över att han skulle lämna mig. Det skulle förgöra mig.

Jimmy har inte det bekräftelsebehovet - att han måste hitta första bästa random brud och få komplimanger av henne. Han ger mig en aura som säger att han älskar mig, och BARA mig. Det är mig han vill få bekräftlsen i från. 

Jag är så glad att detta inte existerar gällande Jimmy. Jag kan inte förklara. Men det känns bra.

               k o m m e n t e r a
                | Länka inlägget

1